John B.
Watson hade gjort ett försök med en liten pojke, ett år gammal för att se om
han kunde betinga en rädsla för en vit mus. Försöket Watson gjorde
var att slå med en hammare samtidigt som pojken såg den vita musen och efter
några gånger så började pojken gråta enbart när han såg musen. Försöket Watson
studerade gjorde att pojken hade nu utvecklat en rädsla när han såg en vit mus.
(Hwang
& Nilsson, 2011, s.40)
När jag
läste om Watsons och den klassiska betingningen så kom jag tänka på det som
hände min dotter för ca ett år sen.
När min
dotter var ca 2 år gammal så stod hon med mig vid spisen för att laga mat. När
jag var klar så tog jag bort stekpannan från spisplattan och hon var snabb med
att sätta handen på plattan och brände sig. Hon hade ont och grät i en timma
och fick en jätte stor blåsa på hela handen. Detta var ca ett år sen och hon
minns det än idag. Varje gång jag säger att jag ska laga mat och ställer mig
vid spisen och hon vill hjälpa mig så säger hon ”Mamma, inte ha handen där, då
gör det ont” och så backar hon ett steg.
Nu kommer
hon ju växa ifrån det och inte tänka på det när hon blir lite större men det är
en intressant teori att läsa om och se att det faktiskt stämmer. Har ni varit
med om något liknande? Något som får er att minnas en dålig upplevelse?
Hwang, P., & Nilsson, B. (2011). Utvecklingspsykologi.
Stockholm: Natur och kultur.
Vad tråkigt att hon gjorde illa sig och att hon fortfarande minns det, men barn är ju verkligen snabba och man kan tyvärr inte stoppa allt.
SvaraRaderaJag själv har ett exempel på en betingning från min barndom som följt mig in i vuxenlivet. Min pappa har aldrig tyckt om vitlök, eller rättare sagt, han avskyr det. Så när han gifte sig med min mamma så lovade hon att inte tillaga det hemma, fast hon själv älskar det. Och ingen av oss barn (jag har tre syskon), smakade på vitlök under vår uppväxt och vi har förknippat det med något vidrigt och hemskt och än idag har vi alla väldigt svårt för det. Jag tål inte lukten av det och om jag vet att en mat innehåller vitlök så vill jag knappt smaka på det. Men skulle jag inte veta något så kan jag äta upp allt och även tycka att det är gott - väldigt konstigt.
Detta har satt mig i en jobbig situation även som vuxen nu när jag själv har egna barn och en man som älskar vitlök. Jag brukar inte använda det i matlagning men däremot försöker jag vara väldigt noga med att barnen äter det om vi är ute, så att de får en chans att tycka om det. Jag vill inte föra över mina tankar och åsikter om vitlök till dem och skapa en betingad stimulus även hos dem.
Intressant skrivit, tråkigt med dottern!
SvaraRaderaSom ovanstående skriver tror jag de flesta eller iallafall någon man känner varit med om klassisk betingning. Det är fascinerande hur mycket man kan spegla litteraturen på vardagliga händelser!
Absolut, i synnerhet vid större händelser kan ju rädslor sätta spår länge efter. Tänker exempelvis på ridolyckor. Det är inte utan anledning man säger att man ska hoppa upp i sadeln igen direkt...
SvaraRadera/Madeleine
Tråkigt att hon brände sig och fick ont. Min lillebror gjorde samma sak när han var liten, jag minns inte vilken ålder. Och efter det aktade han sig väldigt noga för spisen, men han växte ifrån det (även om han inte tillbringar speciellt mycket tid vid spisen idag heller, men det beror nog på lathet och ointresse, inte rädsla :))
SvaraRaderaJag själv förknippade väldigt läge tändstickor med något obehagligt. Första gången jag skulle tända ett värmeljus med en tändsticka brände jag mig och efter det ville jag inte försöka igen. Till och med senare när jag använt tändstickor flera gånger utan att bränna mig tyckte jag det var jobbigt, men med tiden har det försvunnit.
Som i kommentaren ovan tror jag att det är viktigt att göra nya försök direkt, hoppa upp i sadeln igen, för att den här rädslan inte ska fästa sig. Utan att man kan se att det kan gå bra att t ex tända en tändsticka och inte låta den där enda gången det gick fel förstöra för en, även om det kan vara svårt.
Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur "betingade" vi människor är. Djupt inlärda beteenden som är svåra att förklara, men som faktiskt har med inlärningspsykologi att göra. Vi testar någonting, prövar oss fram och lär oss. Som små enkla vardagsexempel, att din dotter la handen på spisplattan är nog något som de flesta av oss har gjort en gång - sedan lär vi oss att aldrig mer göra om det. Att undvika en varm spisplatta blir då ett inlärt beteende. Väldigt intressant att se sin vardag med de behavioristiska glasögonen! :)
SvaraRaderaJa det är väldigt intressant att se hur mycket det behavioristiska perspektivet spelar roll i våra liv. För när man läser om det så känner man att det använder man bara när man ska lära husdjur saker ungefär och att vi människor är ju mer komplicerade. Men när man börjar tänka tillbaka till sin egen barndom så inser man att många av det fobier, rädslor eller vanor som vi själva har idag skapades av olika situationer som man hamnade i som liten.
SvaraRaderaJag själv har väldigt svårt för att dyka med huvud under vattnet idag, jag kan det men jag tycker inte om det och under hela ungdomen hade jag svårt att dyka och blev jättenervös t.ex. när man skulle göra livräddning i skolan och dyka efter en docka. När jag började tänka tillbaka när jag var liten, så insåg jag att det var två obehagliga huvud under vatten-situationer som troligen var källan till den rädslan. Därför är behaviorism en viktig del av livet och den formar säkert våra personligheter mer än vad man tror.
åldersmässigt också spelar roll, om något traumatisk inträffar hos en människa säg mellan 8-12 årsålder tror jag inte så enkelt man glömmer men hos ett litet barn så efter 1 till 2 år försvinner känslan.. tex. saker som har just hänt mig när jag var runt 8 år uppåt sitter fortfarande i mina tankar och stör mig idag. som fobier och rädslor allting har med varelser och göra det som jag har idag.
SvaraRaderaväldigt intressant som du tagit upp om behavioristiska perspektivet!